Ångest
Kategori: Allmänt, Depression, Psykisk ohälsa, Skolan, Ångest
Jag vet att jag inte har varit så aktiv på senaste tiden, men jag har haft en massa prov som jag ville plugga till, jag har haft läxor som jag skulle göra och förra veckan hade jag en konsert med min orkester så jag har tränat extra mycket och dessutom har vi haft en massa rep (rep står för repetitioner, alltså att vi spelar alla tillsammans som det ska vara på konserten och övar in som det ska vara på konserten). Bloggen kommer i nästan sista hand, jag håller på med bloggen när jag har tid över.
Men hursomhelst så måste jag bar få skriva av mig nu. Just nu har jag sån ångest att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag sitter i min säng, lyssnar på J-rock och försöker att dämpa min ångest genom att tänka på att det snart är sommarlov men det går inte. Det är nästan som att det är därför jag har ångest, för att allt snart är slut. Snart kommer jag inte gå till skolan på 10 veckor, vilket betyder att jag inte kommer träffa mina kompisar på jättelänge, eftersom att alla (jag också) kommer att åka på semester. Mina kompisar är jätteviktiga för mig, vi är som en samling av utfrysta.
Jag kan ta om hur vår vängrupp bildades. När jag flyttade från Stockholm till Östersund
(i åk 1) så hade alla sina kompisar som de var med, förutom jag. Jag var alltid ensam på rasterna.
Sedan började jag vara med en annan tjej som bara hade en enda kompis på skolan, som var en av "nördarna", vi började vara tillsammans, jag hon och hennes kompis.
Med tiden har jag blivit mindre blyg och jobbat med att komma över min blyghet och feghet, jag har alltid fått höra att jag måste våga ta plats och våga synas och våga tala. Så med tiden har jag lärt mig själv att kunna stå för och försvara mig själv och mina vänner.
Sedan har det kommit och gått några halvvänner lite då och då.
Det var en tjej som jag verkligen var BFF med, eller jag trodde det. Hon skrev sedan ett långt sms att hon inte ville vara vän med mig längre, hon skrev om alla bråk vi har haft och allt jag har sagt som hon tog illa upp av, jag visste aldrig att hon hade tagit illa upp. Hon skrev att hon aldrig ville vara med mig längre. Allt kom som en chock och jag var helt förstörd i flera veckor. Sedan dess har jag aldrig kunnat prata med henne utan ett fejkleende.
Men i åk 5 började en ny tjej i klassen, hon är en flykting från Sudan, alltså mörkhyad flykting. Jag passade på att ta kontakt med henne, dels för att jag ville ha en kompis, men också för att jag ville inte att hon skulle vara ensam, inte i min rasistiska klass. Jag skulle bara tycka för synd om henne. Vi blev bästisar. Vi är så olika på ALLA sätt, vi har nästan inget gemensamt förutom vår syn på diskriminering, tex sexism, homofobi, transofobi, rasism mm. Men på något sätt så kompletterar vi varandra!! Sedan var jag jättemycket med bara henne, men jag hade andra jag kunde vända mig till om hon skulle lämna mig. Sedan började min första kompis som jag nämnde innan förlora sin vän, så hon började vara med mig och min Sudanska kompis, sedan började en ny tjej i klassen igen, hon är en tjej från Eritrea. Vi var nöjda med våran grupp och vi var alltid lyckliga. Sedan kom den här tjejen och det blev inget mer med det, hon är en i våran grupp.
Nu är vi en grupp och detta är det bästa umgänge jag någonsin har haft. Det är de som har stöttat mig mer än mina föräldrar gör, jag har mer tillit till de än jag har till mina föräldrar. Och de litar på mig. Om någon i gruppen blir utsatt i klassen så stöttar vi varandra och "attackerar" mobbarna. Det känns som att vi har blivit starkare tillsammans av den här gruppen, jag vågar synas, jag vågar prata och jag vågar komma i konflikter!!! Jag känner mig starkare än någonsin innan!!
Men endå så har jag ofta väldigt mycket ångest och jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Jag kommer ihåg vissa lyckliga stunder, men jag har flest olyckliga minnen, och en saknad tillbaka till Stockholm. Jag saknar Stockholm så otroligt mycket, här blir jag kallad jävla 08, jag tystas ner, jag blev kallad judesvin på förintelsedagen. Detta skulle aldrig ha hänt i Stockholm, varje dag längtar jag tills jag flyttar ut. Stockholm väntar på mig.
Alltså jag har sån ångest just nu, jag förstår inte varför jag ens lever. Jag har en försenad uppsats som jag måste lämna in och att sommarlovet kommer om en vecka gör att jag blir så himla stressad!! Jag blir jättestressad av betygen och jag vill bara pausa den här världen någon sekund för att andas ut och komma tillbaka.
Jag har varit på väg att få ätstörningar för några månader sedan, men jag gick till skolsköterskan innan det hann gå för långt, sedan har jag ångrat att jag gick till skolsköterskan, för jag är ju fortfarande fet. Jag kunde ha gått till skolsköterskan när jag hade blivit smal. Just nu har det gått ett tag sedan dess men jag har börjat tappa min matlust, jag har ingen lust att äta. Jag har läst om att vissa tröstäter när de mår dåligt, jag är tvärt om. Jag tappar matlusten helt och hållet. När jag mår dåligt så försöker jag undvika alla måltider, jag vet inte varför jag är så. Nu tänker jag inte mycket på hur jag ser ut, hur mycket jag äter eller väger. Jag orkar bara inte äta, jag vill inte äta.
Jag hatar mig själv, jag vill inte leva. Är det normalt att man inte vill leva när man är 12 år? Allt vi gör mot djur, alla krig, all intolerans, att skolorna inte kan ta något ansvar eller ens försöka minska mobbingen och rasismen. Alla hemskheter i den här världen och att ingen vill ta sitt ansvar gör att jag tappar hoppet. Min skola säger att de gör mer än jag tror, att jag inte behöver oroa mig för det kommer märkas "snart". Det känns som att de vill trösta mig. Men då kan jag säga att jag redan har tappat förtroendet för vuxna, vill man något i sitt liv så får man klara det själv. Man kan inte lita på att någon ska hjälpa en, för det kommer aldrig hända. Alla kommer bara dölja sanningen för dig och försöka trösta dig. Jag har tappat hoppet för mitt liv, så jag kämpar för mina kompisar istället, de förtjänar ett liv, de förtjänar hjälp, inte tröst och lögner.
Jag ville bara skriva av mig för just nu mår jag skit, allt är bara ett helvete.
